attlevamedenatstorning

Helgen började med grinkalas, & världens bästa syster åkte hem. Jag känner en enorm förtvivlan på denna sjuk och psyk vård, jag har legat innlagd på säter, och sedan jag kom hem har jag inte fått någon som helst hjälp. Jag har fått prata med en doktor i 30 minuter, och då grinade jag bara, så hon ville åter igen skicka mig till säter. För hon tyckte inte att jag var färdig där, men så blev det alltså inte, jag fick influensan och bodde hos mina föräldrar i en vecka. Sen när energin kom tillbaks till kroppen, blev jag duracellkaninen igen. & livet går åter igen i 120. Egentligen borde jag bara varva ner och ta det lugnt, men det har jag så sjukt svårt för.

För mig är det ett stort problem, jag är avundsjuk på människor som KAN sitta i soffan, och dessutom vara nöjd med det. Människor som inte planerar dagen, utan bara gör det dem känner för. & bara är och lever här och nu.

Jag sätter alltid upp tusen saker jag ska göra, jag ska iväg och sola, jag ska träna, jag ska träffa vänner, och jag ska helst även hunnit diskat, bäddatsängen, tvättat och gått minst en 60 minuters kvällspromenad. Alla dagar är uppbokade, och hinner jag då inte träna den dagen, fast jag tänkt att jag ska göra det hela dagen. Blir det en stor katastrof och jag känner mig dålig och misslyckad!

Nej jag måste skaffa mig en balans här i livet, en mer lev här och nu mentalitet, annars kommer jag snart bränna ut mig igen. Och vara tillbaka på ruta ett, fast det kanske är just de som är Bipoläritet. Nu äter jag stämningstabiliserande mediciner som ska ta ner mej lite, men jag tycker inte att jag är nå vidare lugnare, jag är lika galen som vanligt.

Det är det som gör mig så jäkla irriterad, Här ät de här medicinerna då ska du se att livet blir bättre, tack och hej. Det är lixom ingen jävel som bryr sig sen, och följer upp om man verkligen har den här diagnosen eller inte och hur jag reagerar på medicinerna.

Dagens sjukvård...