Funderingar!
Gårdagens inlägg var alltså inte på något sätt meningen att klanka ner på min pojkvän eller mina ex. Jag förundrades bara över mig själv och mina känslor, varför jag aldrig är nöjd. Varför vi kvinnor är så här, är det mamma instinkten som sätter in? Ååå gud han ser nog inte att det är skitigt, jag måste nog hjälpa honom... Bla bla. Jag blir faktiskt lite trött på mig själv, och funderar på vad som är viktigast. Är det inte att vara tillsammans, göra roliga saker ihop, älska och njuta av varandras sällskap som är det viktiga. Inte va nåns morsa!! För precis som Lina sa, killar vill nog ha en partner inte en till mamma.
Vi kvinnor är oftast så, i början av ett förhållande ska vi va den duktiga flickan som vi lärt oss att vi ska vara. Vi vill skämma bort våran pojkvän, vi gör allt för honom, vi städar, lagarmat, bäddar, diskar, fixar, inreder, bakar... Vi vill att han ska tycka att vi är den mest underbara flickvännen han någonsin träffat.
Eller JAG funkar i alla fall så, och jag vet att många andra också gör så. Vi skämmer bort dem först tills vi rycker undan mattan och är trötta på att passa upp på någon annan, då börjar vi klaga i stället.. & undrar varför han inte hjälper till... Ha ha..
& det är ju där vi faktiskt får skylla oss själva, Sen har det ju sett ut så i alla tider, vi har ju ett samhälls ideal som sett ut på det här viset. Kvinnan förväntas än idag fast vi lever på 2000 talet att vara den som tar det största ansvaret i hemmet.
MEN vad förväntas egentligen av oss? Det är ju där man måste hitta sin egen balans. Jag tror att felt ligger i mig själv, det är ju jag som ställer dessa krav på mig själv. Jag menar det är ju ingen som piskar mig och kräver att jag ska vara den duktiga flickan. Det är ju JAG själv som är min största fiende..& sätter upp alla dessa krav...slut funderat..
Nu struntar jag i disken, och sticker iväg och tränar i stället.. ;) För att jag vill, inte för att jag måste!
Vi kvinnor är oftast så, i början av ett förhållande ska vi va den duktiga flickan som vi lärt oss att vi ska vara. Vi vill skämma bort våran pojkvän, vi gör allt för honom, vi städar, lagarmat, bäddar, diskar, fixar, inreder, bakar... Vi vill att han ska tycka att vi är den mest underbara flickvännen han någonsin träffat.
Eller JAG funkar i alla fall så, och jag vet att många andra också gör så. Vi skämmer bort dem först tills vi rycker undan mattan och är trötta på att passa upp på någon annan, då börjar vi klaga i stället.. & undrar varför han inte hjälper till... Ha ha..
& det är ju där vi faktiskt får skylla oss själva, Sen har det ju sett ut så i alla tider, vi har ju ett samhälls ideal som sett ut på det här viset. Kvinnan förväntas än idag fast vi lever på 2000 talet att vara den som tar det största ansvaret i hemmet.
MEN vad förväntas egentligen av oss? Det är ju där man måste hitta sin egen balans. Jag tror att felt ligger i mig själv, det är ju jag som ställer dessa krav på mig själv. Jag menar det är ju ingen som piskar mig och kräver att jag ska vara den duktiga flickan. Det är ju JAG själv som är min största fiende..& sätter upp alla dessa krav...slut funderat..
Nu struntar jag i disken, och sticker iväg och tränar i stället.. ;) För att jag vill, inte för att jag måste!
Kommentarer
Trackback
