Fiskmås!
Det där med att bli frisk, och jobba med sig själv...Ja fy fan va drygt det är. Man lär sig, och får höra så mycket vettiga saker, och man känner sig rätt klok efter allt prat om mindfulness, att våga känna, att ha ångest, att låta den bara passera, att det är ok att va rädd, det är okej att gråta, mat är våran medicin, vi måste äta för att fungera, vi är alla värda lika mycket oavsett vikt, nationalitet eller utseende, man måste lära sig att älska sig själv, säga nej till människor som försöker bestämma över en och tar ens energi, stå upp för den man är, våga lyssna på kroppen, våga lyssna på mina känslor, vad vill JAG?? Men fy fan så svårt det är, vad vill jag egentligen? Vad vill jag ha ut av livet? Är jag kär? Hur vet man de? Hur vågar man släppa in nån på riktigt? vem vill älska mig? Vem är jag?
Mellan alla kloka ord och alla härliga underbara människor på ABC, så känns det som om jag tappar lite av mig själv, jag blir lite förvirrad..
När man är sjuk och mår dåligt, visar folk det med kropps-språket, de känner sig inte avslappnade, man fryser, man svettas, man är osäker, men är ändå säker, man gråter, man är glad, man mår illa, man vill hettsäta godis, man får ångest av kolhydrater, man tänker på hur man ska gå ner i vikt, hur man ska träna, hur länge man ska träna, hur man undviker att äta för mycket, hur maten känns i magen, man har extrem kontroll, hur magen känns som den växer, hur dubbelhakan känns som den når tårna, hur tjocka låren ser ut mot stolen, hur man ser ut på kort, man ser sjuk ut, man har matta ögon, man är blek, man har väldigt högt bmi, man har väldigt lågt bmi, man stoppar fingrarna i halsen, man har ångest över att äta på restaurang, man vill inte att andra ska se om man äter något onyttigt, man tror att alla andra kollar på en, man tänker vad en annan människa tänker om en, men dömmer sig själv, man misshandlar sig själv, man föraktar och hatar den man är, man tror att hela världen ser mig, och tycker illa om mig, man tror att folk äcklas av en om jag skulle äta en pizza, man tänker själv när man ser en tjokis på Macdonals, shit hon borde inte äta där. OCH hur elakt är inte det!!!!!!
Hon kanske just gått ner 100 kilo, och ska unna sig en hamburgare, vem fan är jag att dömma henne? Varför är vi så elaka för? Varför är kroppen så viktig, varför måste man vara smal för att duga?
Eller så syns det inte alls på utsidan att man är sjuk. Vi har alla våra problem och hemligheter. Man ska akta sig för vad man säger till människor, man vet aldrig vad det man säger betyder för en annan människa. Det kan bli så fel, jag har lärt mig att jag aldrig mer ska kommentera någons kropp, varken smala eller tjocka....
Varför lever jag inte här och nu? I 15 år har jag tänkt, när jag blir smal.... ska jag....! SKA VAD DÅ?
Vafan håller jag på med? Varför lever jag inte nu!!!! Jag hade tänkt träna idag, och nu sitter jag i sängen och har ångest för att jag inte hinner eller orkar träna, jag ska i stället åka hem till Jonas och han ska laga mat åt mig. Fina Jonas, och jag ska försöka äta utan ångest. & tänka att det är inte hela världen att jag inte tränar idag, jag kan träna i morgon!
Jag kan gå ner 10 kilo till midsommar, det är bara att sluta äta. Men jag vill inte! Visst vill jag ner i vikt, fast denna gång på rätt sätt. Jag lovar här med hela världen att jag tänker aldrig mer banta i hela mitt liv. Att banta är det största misstaget man kan göra! Se på mig, jag har inte gjort annat i över 15 år, och det funkar INTE!!
Men vem är jag då? Folk runt omkring mig säger, Nu ser du pigg ut, nu ser du fräsch ut, då måste du va frisk, när ska du börja jobba igen? Alla ord är säkert menade att vara snälla, men det blir så fel. Jag känner mig mer stressad än någonsin, först nu..4 månader senare börjar jag förstå..Att detta är inte ett Kvickfix, det tar TID att ändra beetende och mönster. & det är en daglig kamp!
Precis som en Anorektiker får höra, oj nu har du lagt på dig lite, alltså mår du bättre? Men det behöver man inte alls göra, ätstörningen och ångesten spöka fortfarande och det är ett dagligt jävla världskrig i huvudet.
Sen om jag är ute och dricker en helg, eller har solat så jag är brun, eller sminkat mig, det är livet..det betyder inte att ångesten och problematiken inte finns kvar. Ingen vet vad som händer bakom stängda dörrar, även om jag är på väg åt rätt håll, så är det fortfarande ett rent jävla helvete, och en fruktansvärd bergochdalbana.
Tackar gud att jag är nyfiken på livet, annars hade jag gett upp vid det här lagret.
Mellan alla kloka ord och alla härliga underbara människor på ABC, så känns det som om jag tappar lite av mig själv, jag blir lite förvirrad..
När man är sjuk och mår dåligt, visar folk det med kropps-språket, de känner sig inte avslappnade, man fryser, man svettas, man är osäker, men är ändå säker, man gråter, man är glad, man mår illa, man vill hettsäta godis, man får ångest av kolhydrater, man tänker på hur man ska gå ner i vikt, hur man ska träna, hur länge man ska träna, hur man undviker att äta för mycket, hur maten känns i magen, man har extrem kontroll, hur magen känns som den växer, hur dubbelhakan känns som den når tårna, hur tjocka låren ser ut mot stolen, hur man ser ut på kort, man ser sjuk ut, man har matta ögon, man är blek, man har väldigt högt bmi, man har väldigt lågt bmi, man stoppar fingrarna i halsen, man har ångest över att äta på restaurang, man vill inte att andra ska se om man äter något onyttigt, man tror att alla andra kollar på en, man tänker vad en annan människa tänker om en, men dömmer sig själv, man misshandlar sig själv, man föraktar och hatar den man är, man tror att hela världen ser mig, och tycker illa om mig, man tror att folk äcklas av en om jag skulle äta en pizza, man tänker själv när man ser en tjokis på Macdonals, shit hon borde inte äta där. OCH hur elakt är inte det!!!!!!
Hon kanske just gått ner 100 kilo, och ska unna sig en hamburgare, vem fan är jag att dömma henne? Varför är vi så elaka för? Varför är kroppen så viktig, varför måste man vara smal för att duga?
Eller så syns det inte alls på utsidan att man är sjuk. Vi har alla våra problem och hemligheter. Man ska akta sig för vad man säger till människor, man vet aldrig vad det man säger betyder för en annan människa. Det kan bli så fel, jag har lärt mig att jag aldrig mer ska kommentera någons kropp, varken smala eller tjocka....
Varför lever jag inte här och nu? I 15 år har jag tänkt, när jag blir smal.... ska jag....! SKA VAD DÅ?
Vafan håller jag på med? Varför lever jag inte nu!!!! Jag hade tänkt träna idag, och nu sitter jag i sängen och har ångest för att jag inte hinner eller orkar träna, jag ska i stället åka hem till Jonas och han ska laga mat åt mig. Fina Jonas, och jag ska försöka äta utan ångest. & tänka att det är inte hela världen att jag inte tränar idag, jag kan träna i morgon!
Jag kan gå ner 10 kilo till midsommar, det är bara att sluta äta. Men jag vill inte! Visst vill jag ner i vikt, fast denna gång på rätt sätt. Jag lovar här med hela världen att jag tänker aldrig mer banta i hela mitt liv. Att banta är det största misstaget man kan göra! Se på mig, jag har inte gjort annat i över 15 år, och det funkar INTE!!
Men vem är jag då? Folk runt omkring mig säger, Nu ser du pigg ut, nu ser du fräsch ut, då måste du va frisk, när ska du börja jobba igen? Alla ord är säkert menade att vara snälla, men det blir så fel. Jag känner mig mer stressad än någonsin, först nu..4 månader senare börjar jag förstå..Att detta är inte ett Kvickfix, det tar TID att ändra beetende och mönster. & det är en daglig kamp!
Precis som en Anorektiker får höra, oj nu har du lagt på dig lite, alltså mår du bättre? Men det behöver man inte alls göra, ätstörningen och ångesten spöka fortfarande och det är ett dagligt jävla världskrig i huvudet.
Sen om jag är ute och dricker en helg, eller har solat så jag är brun, eller sminkat mig, det är livet..det betyder inte att ångesten och problematiken inte finns kvar. Ingen vet vad som händer bakom stängda dörrar, även om jag är på väg åt rätt håll, så är det fortfarande ett rent jävla helvete, och en fruktansvärd bergochdalbana.
Tackar gud att jag är nyfiken på livet, annars hade jag gett upp vid det här lagret.
Kommentarer
Trackback
