attlevamedenatstorning

Klockan är över tolv och jag säger godmorgon! Jag passade på att ta sov morgon idag, för resten av veckan är fullbokad med en massa möten, imorgon ska jag till doktorn kl. 09, hud klockan 11, och Falun & samtal 13.00, Sen blir jag i Falun två nätter den här veckan, så då ska jag passa på att testa Må bättre i Falun!! På onsdag ska jag träffa doktorn i Falun, och då får jag min dom hur han tycker att jag ska va sjukskriven. Jag har känt efter hur det känns och jag känner mig fortfarande misslyckad och besviken på mig själv, men jag VET att det ändå är ett jätte snällt och bra erbjudande av min arbetsgivare. Herregud hur hade jag reagerat om han sagt tvärs om, att nu jävlar när du kommer tillbaka ska du köra 110 procent det är de jag förväntar mig av dej. Hur hade jag kännt då? Då hade jag ju fått en massa stress och press på mig, och hade jag då inte lyckats med det hade jag kanske brakat ihop igen, och då hade det blivit ett ännu större misslyckande.

Men det är ju jag och mitt svart eller vitt tänk i ett nöt skal.. Tränar jag är jag aldrig riktigt nöjd, jag måste träna hårt och länge, Jobbar jag, ja då jäklar ska det jobbas, jag hatar lata människor, jag ska prestera och vara duktig. Dricker jag, ja då jäklar ska det drickas.. Det stannar sällan på två öl jag vill bara ha mer och mer.

Ja ni fattar vad jag menar, och det är ju där jag är fast även när det gäller mig själv och min personlighet. Jag är aldrig NÖJD, jag duger aldrig som den jag är. Jag ska alltid vara lite snyggare, lite smalare, lite bättre. Den Anna jag är idag hon duger inte. Och har aldrig gjort, jag har alltid kännt ett hat mot mig själv och min kropp, Min kropp den är inte Anna, utan Anna det är min hjärna och min kropp den bara finns där och jag har alltid hatat den. Det är en stor sorg i sig att inse hur mycket man faktisk hatat, och misshandlat den. Herregud min kropp är ju jag!? Och jag har motarbetat den i så många år. Jag har inte varit värd nånting bara för att jag är tjock. Jag har inte varit en människa, jag har bara sett mig själv som en deg klump.

Det är först nu vid 27 års ålder som jag fattar att jag kan fan inte leva som jag gjort, jag måste ta hand om min kropp och älska den precis som den är, trotts övervikt, bristningar och skavanker för det är ju min kropp, jag blir aldrig av med den. Jag måste lära mig att älska den, och ge den kärlek och respekt. Precis som jag accepterar och respekterar alla andra människor runt om kring mig måste jag även lära mig att älska den jag är. För jag är jag, och kommer aldrig bli någon annan.