Hej Bikten!
Det känns som om det varit en lång vecka, fylld med både glädje och en massa tårar. I måndags var jag hos Jonas, myste framför en riktig bra film i soffan, UNDERBART...
Tisdagen gick jag upp tidigt och åkte upp till Falun, pratade med min samtals terapeut, och han blev lite less på mig som vanligt, jag tror att det här med ätstörningar, ett beteende jag haft i 15 år, ska va ett kvick fix som försvinner bara jag gör som de säger och jag är frisk om nån månad. Jag tror att jag ska kunna lära mig så mycket som möjligt, gå all in som jag är van att göra och sen ska jag bli frisk, och kunna gå tillbaka till jobbet och jobba all in hela sommaren. Thomas som han heter suckar, och undrar vem som sagt att jag bara ska va sjukskriven maj ut, och sen ska jag gå tillbaka och jobba.
Du säger jag, nej nej nej, säger han..Det är din hjärna som tror det, men Anna...Du måste ta dig tid att bli frisk, du måste en gång för alla satsa på dig själv och ta dig själv på allvar. Det tar tid, du måste hitta ett lugn i dig själv och BARA vara, och BARA satsa på dig själv, du är det viktigaste i ditt liv, inget jobb i världen är värt att skjuta undan sig själv och bara satsa på jobbet. Det tror jag även att din arbetsgivare fattar, han och jag förstår nog mer än vad du förstår just nu. Bara att du skrivit schema och du sätter upp dig själv på två 14 timmars pass de första dagarna, visar att du har ingen som helst verklighetsuppfattning. Du bara kör, precis som du alltid har gjort. Men vad händer då Anna? Joo det tar inte långtid innan du brakar ihop igen, och då känner du dig ännu mer misslyckad och du tar till maten/alkohol/träningen igen för att orka.
Mina tårar rinner ner för kinderna, och jag vet att han har rätt, men jag har så svårt att ta in det, jag känner mig misslyckad och dålig, och jag känner att jag måste jobba. Piren klarar sig inte utan mig, alla kommer att tycka att jag är dålig, och frågasätta om jag verkligen är så sjuk. Herregud, jag som hela tiden intalar mig själv att jag snart är tillbaka, jag ljuger så jag tror mig själv, va fan håller jag på med? Ska det va så svårt att erkänna för sig själv att jag är sjuk?
Jag vet att de klarar sig alldeles utmärkt utan mig, men jag älskar ju människorna som är där, de gör mig glad och jag vill ju vara en del av det. Så det gör ont när någon annan talar om för mig att jag måste öppna ögonen och förstå att det är ett heltidsjobb att bara bli frisk.
Väl inne vid doktorn, var jag lugn igen, och pratade med honom ett bra tag innan mina tårar började rinna hejdlöst. Det var när han sa åt mig att jag tänker sjukskriva dig hela sommaren, för du behöver verkligen det, vad säger du om det? Då brast det igen, och jag grät och grät, Nej det får du inte, hörde jag mig själv säga, kan jag inte få jobba lite? Bara 50 procent? NEJ!! Säger farbror doktorn, du har alldeles för svår problematik, och en lång väg kvar innan du får gå tillbaka. Jag hyperventilerar och gråter förtvivlad. Men jag vill ju jobba!! Ja jag har förstått det säger han, men jag tänker faktiskt inte lyssna på dig, för vi tror att du inte själv vet vad som är bra för dig, så nu bestämmer vi över ditt huvud, om vi säger så här, jag kompromissar och sjukskriver dig Juli ut, är det ok? Jag fortsätter att hyperventilera och gråter, men nickar.
Fy fan va jobbigt det är säger jag, och jag får gå ut och grina färdigt, sen tar den underbara personalen på Abc hand om mig. Säger en massa vettiga ord, och jag slutar tillslut att gråta.
Väl i bilen har jag en fruktansvärd ångest och jag vågade inte ringa min chef, jag ringde mamma igen, och då kom tårarna igen, jag satt i bilen på Ica Maxi parkeringen och bara tok grina. Herregud ska dessa tårar aldrig sluta?
Mitt vanliga jag, hade gått in på ica och köpt tröst godis, för det är ju såååååå synd om mig, då måste jag få äta. MEN där vann jag över tanken och gick i stället in och köpte tacos till mig, Kattis, Micke och Manne.
Jag gick sen in till Kattis på hennes jobb, fick en stor kram, hon sa herregud va du ser slut ut.. & ja det gjorde jag, jag såg ut som sju svåra år, och hon lät mig sitta i deras massagestol tills hon slutade jobbet. Sen gick vi hem och hade en myskväll m. tacos och soffamys. Jag kände mig helt slut och helt avslappnad.
Onsdagen gick sen bättre, jag och Kattis började dagen med en kaffe i soffan och lite småprat, sen gick hon till jobbet och jag till Abc. Hela dagen var jag lugn och trött, somnade tillochmed i soffan mellan två gruppföreläsningar. Försökte äta som de vill att jag ska, men det ger ångest. Jag åt mycket sallad, och sen tog jag ungefär 1 dl lasange. Det är mättnads känslan jag hatar. Den ger mig extrem ångest.
Min behandlare lovade att ringa min chef, eftersom jag hade sån ångest för det samtalet, & de gjorde han. Sen drog jag mig ändå halva dagen innan jag tog mod till mig och ringde. Sen när jag väl pratade med Johan, gick det hur bra som helst, och han var jätte förstående, vilket kändes så jävla bra, det var en enorm lättnad. Älskade jobb!
Sen var jag som sagt på Världens bästa föreläsning med Sara, Alma & deras syster Hanna.. Ångrar mig inte en sekund att jag sa ja till den!!
Det här blev ett utlämnande och väldigt långt inlägg.. ;) Det blev som om jag satt i ett biktbås, eller som om jag skulle skriva i min dagbok.. Men så är det ibland. Det här är jag, det här är mina känslor!
