attlevamedenatstorning

Varför ska man va så känslig, och varför ska livet vara så här, vad är det för mening att må dåligt, ha ätsörningar och en massa fokus på dåliga saker, det är fan jobbigt. & jag orkar inte grubbla och va nere nått mer. Jag vill vara den glada duracell kaninen jag faktiskt är. & varför blir ett endaste nederlag så himmla stort, när allting annat går åt rätt håll. Det har äntligen börjat hända saker, jag har varit på ätstörningskliniken i flera dagar nu, och nästa vecka & veckan därefter ska jag va där tre dar, tis, ons, tors.. Vilket är jätte skönt, och jag har kommit en bit i mitt må bra tänkande, och lärt mig så mycket om mig själv och mina känslor. Jag är jätte tacksam att jag faktiskt brakade ihop. Och en gång för alla tar tag i mina problem, och väljer att leva ett liv utan ständig ångest och tankar på vikt och mat. Det var dessutom jätte skönt att få komma bort och sova hos kattis och micke, och kunna slappna av i någon annans hem, eftersom när jag är själv hemma har jag ju ingen ro i kroppen, jag yrar bara omkring och städar och fixar, och grejar. Hemma hos nån annan tar man det ju lugnt, man myser i soffan, pratar och kollar på tv. Jaa som normala människor gör i ett normalt svensson liv.

Sånt jag drömmer om, men som inte finns ännu i mitt liv. Dessutom hade jag en lugn nykter helg förra helgen, och det kändes som om jag lugnade ner mig ett varv eller två & faktiskt kunde slappna av lite, så egentligen går ju för fan allt bra, jag har inte ätit nått onyttigt heller på jätte länge.... Men så kommer det här mötet, och min chef rekommenderar mig att inte komma tillbaka och jobba 100 procent direkt, och inte som restaurang chef i början. Utan gå ner och vara servitris igen, ett tag..tills jag är helt bra..med psyket och allt. & ja det vill han ju så klart för min skull och sitt eget bästa, eller för företagets bästa. Och det kan jag förstå till 110 procent. Det är ju självklart jätte viktigt!! Men ändå kommer min envishet fram, och det här med att prestera.. Så jag ser mig själv som ett stort fett misslyckande, och fast jag vet att han har rätt, så blir jag så arg och ledsen på mig själv att jag inte klarar av det jag så gärna vill. Jag har ju energi till tusen, jag vill JOBBA!! Jag vill ha mitt jobb, och göra det bra!!

Så bara för den här lilla grejen som jag förstorar till tusen och ser ned på mig själv. Köper jag ica sallad som jag äter upp i bilen, hur snabbt som helst.. äckliga jävla människa... Sen kommer jag på att jag helt plötsligt är godis sugen, vilket jag inte varit på länge!!! Men det är som om känslorna styr, så så fort jag kommer lite ur balans, så ska jag äta.. Tröst äta, jag har lyckats i flera veckor att tänka en gång till och fundera varför vill jag äta, vad är det för negativ tanke som ligger bakom detta denna gång, och bla bla bla... Denna gång kunde jag inte stå i mot djävulen där inne, och jag köpte både lösgodis och en stor marabou choklad kaka m. salt lakrits. Dumma dumma mig, äter, mår bra i en sekund, sen kommer ångestattacken som ett brev på posten... Jag skulle ju inte äta. Jag vet ju att jag kan bättre än så här... Tusen tankar och ångest.... Fan va jag är misslyckad..

Fast jag vet innerst inne, att jag inte alls är det, jag behöver kanske det här, jag behöver hitta kraften först, och bli stark i mig själv först innan jag kan göra ett grymt jobb, så känns det ändå som att man är så jävla misslyckad, jag känner att jag sviker andra och framför allt mig själv. Jag har ju hela tiden trott att jag snart har fixat det här, att jag snart är i balans igen... Blää jag orkar inge mer, ge mej ett jävla kvick fix och lite power så livet går åt rätt håll igen. Ge mig styrkan att älska mig själv som den jag är. Vi duger alla precis som vi är. MEN det är så jävla svårt att fatta det. Ge mej den styrkan, jag Är värd att älskas!! Fast jag inte tror på det, så ska jag en jävla dag tro på det. För varför skulle inte nån kunna älska mig?