Hormoner!
Oj vad mina hormoner flyger hit och dit. Under hela graviditeten och innan det har jag ätit Antidepressiva, så jag har varit lugn som en filbunke. Känslorna regleras på nått sätt, och jag har varit hur lugn och hur glad som helst. Och det är väl så jag vill tro att jag är, för jag har inte ätit några mängder. Men nu när Agnes har kommit och allt ska kännas så bra, slutade jag tvärt. Jag tänkte att jag skulle klara mig utan dessa. Och det hoppas jag att jag kommer också, men oj vad massa känslor som kommer. Det är väl en massa hormoner även på det, och en omställning att bli mamma.
Man vill inte tycka att nått är jobbigt, allt är så underbart, och man orkar allt. Och det gör jag ju, jag lever på som vanligt, vi har haft mycket besök, jag går ut och går och tror att jag har samma kondition som innan, jag plockar och städar, dammsuger och diskar. Och leker nån form av super women, och ingenting är drygt. För det är de inte heller, men sen i mellanåt, så blir jag trött och känslig och orkar inte alls. Och då när känslorna kommer som ett brev på posten, då blir man helt orolig och ska analysera allt.
Så kommer katastrof tankarna och man tror att man alltid ska vara så här känslig. He he, Jaa det är ett virr varr av en massa känslor. Jag brukar inte alls vara så här känslig, och nu kommer de tårar för minsta lilla. Carro skrev och tipsade om att jag ska komma ihåg och vila när Agnes vilar, ta en varm dusch, gråta i duschen om det behövs, och äta lite godis ibland. Ja tillåta sig själv att bara vara också! Och komma ihåg att låta Jonas ta henne lite då och då, och vara lite ifrån lilla hjärtat. Och när jag läste det smset grinade jag igen. Hon har så rätt, och pratar av egen erfarenhet så klart. Är man Mamma så känner man nog igen sig i det jag har skrivit. Och man ska nog inte skämmas över att man tycker att det tar lite på krafterna. För man är bara människa. Jag är nybliven mamma och hur lätt jag än tycker att allt har gått, så är det en massa känslor som också ska hänga med i svängarna. Underbart och skrämmande på samma gång! Och det är inte bara en dans på rosor, och rosa moln.
Man vill inte tycka att nått är jobbigt, allt är så underbart, och man orkar allt. Och det gör jag ju, jag lever på som vanligt, vi har haft mycket besök, jag går ut och går och tror att jag har samma kondition som innan, jag plockar och städar, dammsuger och diskar. Och leker nån form av super women, och ingenting är drygt. För det är de inte heller, men sen i mellanåt, så blir jag trött och känslig och orkar inte alls. Och då när känslorna kommer som ett brev på posten, då blir man helt orolig och ska analysera allt.
Så kommer katastrof tankarna och man tror att man alltid ska vara så här känslig. He he, Jaa det är ett virr varr av en massa känslor. Jag brukar inte alls vara så här känslig, och nu kommer de tårar för minsta lilla. Carro skrev och tipsade om att jag ska komma ihåg och vila när Agnes vilar, ta en varm dusch, gråta i duschen om det behövs, och äta lite godis ibland. Ja tillåta sig själv att bara vara också! Och komma ihåg att låta Jonas ta henne lite då och då, och vara lite ifrån lilla hjärtat. Och när jag läste det smset grinade jag igen. Hon har så rätt, och pratar av egen erfarenhet så klart. Är man Mamma så känner man nog igen sig i det jag har skrivit. Och man ska nog inte skämmas över att man tycker att det tar lite på krafterna. För man är bara människa. Jag är nybliven mamma och hur lätt jag än tycker att allt har gått, så är det en massa känslor som också ska hänga med i svängarna. Underbart och skrämmande på samma gång! Och det är inte bara en dans på rosor, och rosa moln.
Mamma älskar Agnes!
Förresten hade sötstruten gått upp till 3410 gram & är nu 51 cm lång, bvc var nöjda & vi med!
Kommentarer
Trackback
