attlevamedenatstorning

En hel vecka har hunnit gått sedan vattnet gick. Vart tog den vägen? Vi fick åka upp på koll direkt eftersom vattnet var missfärgat, lilla hjärtat hade alltså bajsat redan i magen. Så in på kontroll och de kollade hjärtljud, temp och blodtryck på mig. Allt såg bra ut, men då vattnet gått och bebis bajsat, får man alltid stanna på observation. Vi fick ett rum bredvid förlossningen, med två sängar, tv och toalett. Sen var det bara och vänta, mina värkar var regelbundna redan nu, men absolut inte starka & hela natten gick. Vi sov rätt bra, jag vaknade då värkarna kom och det krampade mest i ryggen. På morgonen kollade de hjärtljud på bebis igen och temp & blodtryck på mig. 125/80 och 60 i puls! Perfekt tyckte syster, du måste vara bra tränad i vanliga fall sa hon åt mig. Ha ha.

Ett dygn efter att vattnet gick, tyckte de att det gick segt och erbjöd mig nån form av koksaltsballong. Vi testade, det satte igång fler småvärkar men jag öppnade mig endast nån centimeter & livmodertappen var inte helt utplånad ännu, värkarna satt i 4 timmar. Då fick jag bada på förlossningen och det krampade rejält i ryggslutet. Men det var också allt. Värkar och illamående. De rådfrågade doktorn vad de skulle kunna göra och han rekommenderade värkstimmulerande dropp, så det skulle sätta igång lite snabbare. Jag rullades in på förlossningen, vi fick nya barnmorskor då de andra jobbat klart och jag fick mitt dropp, plus tens för ryggsmärtorna. Det var okej, men hjälpte väl inte särskilt mycket. 

 

Droppen satte igång ännu mera värk, samandragningar och smärtor men nästan uteslutande bara i ryggen. Det gjorde ont, och timmarna gick... På ytterligare 5 timmar öppnade jag mig 1 cm till, vilket kändes förjävligt när det gjorde så ont. Hur lång tid ska det här ta undrade jag? Herregud min kropp är inte skapt för att föda barn..var tankar som kom upp i huvudet mellan värkarna. Läkarna höjde droppet, och värkarna eskalerade, nu hade jag ont hela tiden, och det kom värk på värk. Jag bad om nått mer smärtlindrande och fick då kvaddlar i ryggen. Också nån form av koksalt som de sprutar in i ryggslutet. De gjorde rejält ont och sved, men de ska de göra för att kroppens egna "morfin" ska sätta igång och arbeta. De bedövade ryggen lite och fungerade rätt bra, men inte tillräckligt. Ryggsmärtorna blev värre och värre och runt sjutiden får jag lustgas. (Herregud va underbart) Jag blir yr av gasen och det bedövar lite av smärtorna men de är intensiva och jag skriker in i luftgasmasken och kvider/slänger mig i sängen.

 

De kollar hur öppen jag är och trots all denna smärta har jag nu bara öppnat mig 3 cm. Nu är värkarna så intensiva att jag inte får någon vila alls, de kommer hela tiden. Jag ber om ryggmärgsbedövning och läkaren kontaktas. Dock är hon upptagen och kan inte komma förens 2 timmar senare. Jag får i stället mer kvaddlar i ryggen och de sänker droppet så jag får någon vila från värkarna.

 

Det är skiftbyte igen och vi får nya barnmorskor, jag är helt slut, har fått feber och någon medicin som ska förhindra att det blir infektion pga. tidiga vattenavgången. Jag får en glassmilkeshake, så jag ska få lite energi igen. Den var UNDERBART god i det läget. Efter nio, får jag äntligen min ryggbedövning, men det var på håret... Precis när hon tvättat och gjort klart ryggen, får doktorn ett akut larm, som är högprioriterat och hon tar ett samtal mitt inför mina öron. De pratar om att det är akut och att hon måste iväg, och att de inte finns någon annan narkosläkare och att jag kanske måste få vänta ytterligare. Jag svär innombords och tänker att det här händer inte, det här är typiskt, va faaaaan, ge mig den där JÄVLA bedövningen nu, jag har väntat tillräckligt länge. Jag orkar inte mer!!

 

En barnmorska kramar mig krampaktigt och jag sitter förtvivlad på sängkanten. Narcosläkaren kommer in igen och säger att hon hinner sätta bedövningen, jag har en värk samtidigt som hon sätter den och jag MÅSTE sitta still, i princip omöjligt, med det går. Och läkaren var skicklig och sticket gick bra på första försöket. Tack gode gud.

 

Timmarna går, och klockan passerar midnatt.. Jag börjar få krystvärkar som jag inte kan hålla emot, jag krystar på varje värk, trotts att jag inte får. Jag är bara öppen 6-7 cm ännu. Jag får nån mer medicinering och har nu nästan 39 graders feber. Kroppen är helt slut, och jag börjar tvivla på att det här kommer gå. Jag säger till Jonas att de får plocka ut henne i stället, och att det kan inte göra så här ont.

 

Vid 04.00 på morgonen har jag krystat i flera timmar, och då krystat så det svullnat runt kanterna, vilket bara har motverkat själva förlossningen. De kontaktar då läkaren igen och droppet stäng tillfälligt av, jag får "vila" i två timmar, men har fortfarande värkar. Ny personal igen och nu får jag de två barnmorskorna som kommer att bli de som ska hjälpa mig igenom själva utdrivningen.

 

Jag får en ny milkshake, och de sätter på det där förbannade jäkla droppet igen. För mina egna värkar lyser med sin frånvaro. Nu är klockan sju på morgonen och jag har fruktansvärt ont, jag ligger i sängen och kastar mig av och ann, Jonas har hjälpt mig igenom värkarna i flera timmar och nu sätter han sig och vilar, jag är i princip okontaktbar och ligger bara och andas och skriker i syremasken. Tre timmar till passerar och jag har fruktansvärt ont, barnmorskorna är inne och förlöser en annan tjej så vi klarar oss länge ensamma. Sen kommer de in strax innan klockan tio och då har jag varit helt borta i några timmar, kroppen var så slut då att Jonas inte fick nån vidare kontakt med mig. De fick väcka mig och säga att nu var det dags!! Barnmorskan kom in, kollade mig och sa till Jonas OJ nu går det snabbt, tryck på klockan, jag ser huvudet.. nu blir det BARN!! 4-5 krystvärkar senare var vårt lilla hjärta ute! Välkommen till världen vår finaste Agnes!

 

Vilken lycka, och vilka känslor när de la upp henne på bröstet, hon skrek litegrann och pappa Jonas klippte navelsträngen. Tio, femtonminuter passerar och de vill att jag ska försöka krysta ut moderkakan. Vilket inte gick så klart, den satt fast konstaterade en läkare, och jag fick säga hej då till Jonas och Agnes & genast föras till operation och ta ut den.

 

Operationen gick bra, moderkakan togs ut med viss svårighet står det i journalen och patienten förlorar 1,2 liter blod. Jag ligger på uppvaket och två timmar senare kör de tillbaka mig till min fina lilla familj. KÄRLEK!!

 

Så 48 timmar senare är lilla Agnes född och jag vill aldrig mera ha värkstimmulerande dropp. De få egna värkar jag hade, de var helt underbara i jämförelse med den tortyr som värkstimmulerande dropp gav mig. Aldrig mer, hoppas jag, aldrig mer. Nästa gång hoppas jag att vattnet gå i samband med egna rejäla värkar. Det underlättar nog oerhört mycket.

 

Agnes