attlevamedenatstorning

Oj vad mina hormoner flyger hit och dit. Under hela graviditeten och innan det har jag ätit Antidepressiva, så jag har varit lugn som en filbunke. Känslorna regleras på nått sätt, och jag har varit hur lugn och hur glad som helst. Och det är väl så jag vill tro att jag är, för jag har inte ätit några mängder. Men nu när Agnes har kommit och allt ska kännas så bra, slutade jag tvärt. Jag tänkte att jag skulle klara mig utan dessa. Och det hoppas jag att jag kommer också, men oj vad massa känslor som kommer. Det är väl en massa hormoner även på det, och en omställning att bli mamma.

Man vill inte tycka att nått är jobbigt, allt är så underbart, och man orkar allt. Och det gör jag ju, jag lever på som vanligt, vi har haft mycket besök, jag går ut och går och tror att jag har samma kondition som innan, jag plockar och städar, dammsuger och diskar. Och leker nån form av super women, och ingenting är drygt. För det är de inte heller, men sen i mellanåt, så blir jag trött och känslig och orkar inte alls. Och då när känslorna kommer som ett brev på posten, då blir man helt orolig och ska analysera allt.

Så kommer katastrof tankarna och man tror att man alltid ska vara så här känslig. He he, Jaa det är ett virr varr av en massa känslor. Jag brukar inte alls vara så här känslig, och nu kommer de tårar för minsta lilla. Carro skrev och tipsade om att jag ska komma ihåg och vila när Agnes vilar, ta en varm dusch, gråta i duschen om det behövs, och äta lite godis ibland. Ja tillåta sig själv att bara vara också! Och komma ihåg att låta Jonas ta henne lite då och då, och vara lite ifrån lilla hjärtat. Och när jag läste det smset grinade jag igen. Hon har så rätt, och pratar av egen erfarenhet så klart. Är man Mamma så känner man nog igen sig i det jag har skrivit. Och man ska nog inte skämmas över att man tycker att det tar lite på krafterna. För man är bara människa. Jag är nybliven mamma och hur lätt jag än tycker att allt har gått, så är det en massa känslor som också ska hänga med i svängarna. Underbart och skrämmande på samma gång! Och det är inte bara en dans på rosor, och rosa moln.

 

 

Mamma älskar Agnes!

 

Förresten hade sötstruten gått upp till 3410 gram & är nu 51 cm lång, bvc var nöjda & vi med!

 

Helgen har passerat, och vi har haft en riktig mys-helg. Igår hade vi inge besök, förutom min mamma på kvällen då. Och det var himla skönt faktiskt. Vi tog mysfrukost framför tvn, gjorde i ordning oss för promenad, gick ned och handla på byn. Gick hem och fixade grilladkyckling & sallad. Supergott och fräscht. Jag har varit "duktig" i tio dagar nu, bestämde mig direkt Agnes kom för en sockeravvänjning, inte för att jag åt särskilt onyttigt under graviditeten, jag skötte mig faktiskt riktigt bra då med, och gick upp 11-12 kilo, vilket känns helt okej. Men det slank ändå ner lite godis här och där, och nån bulle extra. Så nu vill jag "nystarta" mamma livet och vara ännu mer nyttig.

 

Har inte kunnat röra på mig på säkert 6 månader, fick fog lossning i v. 16 så nu ser jag verkligen fram emot mycket promenader och ett hälsosammare liv igen! Var ute och gick en timme idag, och bäckenet gör lite ont, så jag får skynda långsamt och ta lite kortare promenader nu i början. Maten är den jag kan påverka mest just nu. Och den funkar kanon, vilket känns så skönt!!

 

Längtar efter en stark och hälsosam kropp. Ska verkligen kämpa för att den ska bli pigg och för att stärka rygg, bål, mage. Det är verkligen sjukt viktigt!! Efter mina år av ätstörningar har jag äntligen fått kunskapen och viljan att ta hand om min kropp. Vi har ju bara en och den är verkligen värd att få må så bra det bara går! Jag är värd att känna mig pigg och nöjd med den. Sen kommer jag nog aldrig bli tok fit eller super smal, och det är inte något jag längre strävar efter. Jag strävar efter att ge min kropp det den behöver, ge den balans, ha en bra kondition och grund styrka och älska den för att den är min.

 

Oj nu svävade jag i väg här, helgen ja! I går kväll kom min fina mamma & vi myste med varma mackor, tända ljus och bebis mys! Sen blev det tidigt i säng, och idag har Agnes farmor varit på besök, och Jonas bror. Agnes fick jättemycket fint! Sen nu på kvällskvisten kom Carro på besök och snusade bebis! =)

 

Missförstå mig inte, alla besök är sååå välkomna, men i fredags hade vi tre olika, det var faktiskt lite jobbigt. Jag satt då i soffan i 7 timmar och umgicks och serverade kaffe. De blev lite väl mycket! Samtidigt förstår jag att alla vill komma och träffa lilla sessan. Men ett besök om dan räcker nog! I morgon kommer mamma, mormor, och min kusin. Sen ska vi till bvc och väga och mäta. Hoppas hon gått upp lite nu då, förra måndagen vägde hon 3222 gram och hade endast gått upp 25 gram.

 

Nu sover hon sött på mig, och mamman börjar också bli lite trött!

 

 

 

 Här har vi Agnes med sina två sockersöta kusiner Elsa & Alice!

 

Nu kudden! Natti !!

 

 

En hel vecka har hunnit gått sedan vattnet gick. Vart tog den vägen? Vi fick åka upp på koll direkt eftersom vattnet var missfärgat, lilla hjärtat hade alltså bajsat redan i magen. Så in på kontroll och de kollade hjärtljud, temp och blodtryck på mig. Allt såg bra ut, men då vattnet gått och bebis bajsat, får man alltid stanna på observation. Vi fick ett rum bredvid förlossningen, med två sängar, tv och toalett. Sen var det bara och vänta, mina värkar var regelbundna redan nu, men absolut inte starka & hela natten gick. Vi sov rätt bra, jag vaknade då värkarna kom och det krampade mest i ryggen. På morgonen kollade de hjärtljud på bebis igen och temp & blodtryck på mig. 125/80 och 60 i puls! Perfekt tyckte syster, du måste vara bra tränad i vanliga fall sa hon åt mig. Ha ha.

Ett dygn efter att vattnet gick, tyckte de att det gick segt och erbjöd mig nån form av koksaltsballong. Vi testade, det satte igång fler småvärkar men jag öppnade mig endast nån centimeter & livmodertappen var inte helt utplånad ännu, värkarna satt i 4 timmar. Då fick jag bada på förlossningen och det krampade rejält i ryggslutet. Men det var också allt. Värkar och illamående. De rådfrågade doktorn vad de skulle kunna göra och han rekommenderade värkstimmulerande dropp, så det skulle sätta igång lite snabbare. Jag rullades in på förlossningen, vi fick nya barnmorskor då de andra jobbat klart och jag fick mitt dropp, plus tens för ryggsmärtorna. Det var okej, men hjälpte väl inte särskilt mycket. 

 

Droppen satte igång ännu mera värk, samandragningar och smärtor men nästan uteslutande bara i ryggen. Det gjorde ont, och timmarna gick... På ytterligare 5 timmar öppnade jag mig 1 cm till, vilket kändes förjävligt när det gjorde så ont. Hur lång tid ska det här ta undrade jag? Herregud min kropp är inte skapt för att föda barn..var tankar som kom upp i huvudet mellan värkarna. Läkarna höjde droppet, och värkarna eskalerade, nu hade jag ont hela tiden, och det kom värk på värk. Jag bad om nått mer smärtlindrande och fick då kvaddlar i ryggen. Också nån form av koksalt som de sprutar in i ryggslutet. De gjorde rejält ont och sved, men de ska de göra för att kroppens egna "morfin" ska sätta igång och arbeta. De bedövade ryggen lite och fungerade rätt bra, men inte tillräckligt. Ryggsmärtorna blev värre och värre och runt sjutiden får jag lustgas. (Herregud va underbart) Jag blir yr av gasen och det bedövar lite av smärtorna men de är intensiva och jag skriker in i luftgasmasken och kvider/slänger mig i sängen.

 

De kollar hur öppen jag är och trots all denna smärta har jag nu bara öppnat mig 3 cm. Nu är värkarna så intensiva att jag inte får någon vila alls, de kommer hela tiden. Jag ber om ryggmärgsbedövning och läkaren kontaktas. Dock är hon upptagen och kan inte komma förens 2 timmar senare. Jag får i stället mer kvaddlar i ryggen och de sänker droppet så jag får någon vila från värkarna.

 

Det är skiftbyte igen och vi får nya barnmorskor, jag är helt slut, har fått feber och någon medicin som ska förhindra att det blir infektion pga. tidiga vattenavgången. Jag får en glassmilkeshake, så jag ska få lite energi igen. Den var UNDERBART god i det läget. Efter nio, får jag äntligen min ryggbedövning, men det var på håret... Precis när hon tvättat och gjort klart ryggen, får doktorn ett akut larm, som är högprioriterat och hon tar ett samtal mitt inför mina öron. De pratar om att det är akut och att hon måste iväg, och att de inte finns någon annan narkosläkare och att jag kanske måste få vänta ytterligare. Jag svär innombords och tänker att det här händer inte, det här är typiskt, va faaaaan, ge mig den där JÄVLA bedövningen nu, jag har väntat tillräckligt länge. Jag orkar inte mer!!

 

En barnmorska kramar mig krampaktigt och jag sitter förtvivlad på sängkanten. Narcosläkaren kommer in igen och säger att hon hinner sätta bedövningen, jag har en värk samtidigt som hon sätter den och jag MÅSTE sitta still, i princip omöjligt, med det går. Och läkaren var skicklig och sticket gick bra på första försöket. Tack gode gud.

 

Timmarna går, och klockan passerar midnatt.. Jag börjar få krystvärkar som jag inte kan hålla emot, jag krystar på varje värk, trotts att jag inte får. Jag är bara öppen 6-7 cm ännu. Jag får nån mer medicinering och har nu nästan 39 graders feber. Kroppen är helt slut, och jag börjar tvivla på att det här kommer gå. Jag säger till Jonas att de får plocka ut henne i stället, och att det kan inte göra så här ont.

 

Vid 04.00 på morgonen har jag krystat i flera timmar, och då krystat så det svullnat runt kanterna, vilket bara har motverkat själva förlossningen. De kontaktar då läkaren igen och droppet stäng tillfälligt av, jag får "vila" i två timmar, men har fortfarande värkar. Ny personal igen och nu får jag de två barnmorskorna som kommer att bli de som ska hjälpa mig igenom själva utdrivningen.

 

Jag får en ny milkshake, och de sätter på det där förbannade jäkla droppet igen. För mina egna värkar lyser med sin frånvaro. Nu är klockan sju på morgonen och jag har fruktansvärt ont, jag ligger i sängen och kastar mig av och ann, Jonas har hjälpt mig igenom värkarna i flera timmar och nu sätter han sig och vilar, jag är i princip okontaktbar och ligger bara och andas och skriker i syremasken. Tre timmar till passerar och jag har fruktansvärt ont, barnmorskorna är inne och förlöser en annan tjej så vi klarar oss länge ensamma. Sen kommer de in strax innan klockan tio och då har jag varit helt borta i några timmar, kroppen var så slut då att Jonas inte fick nån vidare kontakt med mig. De fick väcka mig och säga att nu var det dags!! Barnmorskan kom in, kollade mig och sa till Jonas OJ nu går det snabbt, tryck på klockan, jag ser huvudet.. nu blir det BARN!! 4-5 krystvärkar senare var vårt lilla hjärta ute! Välkommen till världen vår finaste Agnes!

 

Vilken lycka, och vilka känslor när de la upp henne på bröstet, hon skrek litegrann och pappa Jonas klippte navelsträngen. Tio, femtonminuter passerar och de vill att jag ska försöka krysta ut moderkakan. Vilket inte gick så klart, den satt fast konstaterade en läkare, och jag fick säga hej då till Jonas och Agnes & genast föras till operation och ta ut den.

 

Operationen gick bra, moderkakan togs ut med viss svårighet står det i journalen och patienten förlorar 1,2 liter blod. Jag ligger på uppvaket och två timmar senare kör de tillbaka mig till min fina lilla familj. KÄRLEK!!

 

Så 48 timmar senare är lilla Agnes född och jag vill aldrig mera ha värkstimmulerande dropp. De få egna värkar jag hade, de var helt underbara i jämförelse med den tortyr som värkstimmulerande dropp gav mig. Aldrig mer, hoppas jag, aldrig mer. Nästa gång hoppas jag att vattnet gå i samband med egna rejäla värkar. Det underlättar nog oerhört mycket.

 

Agnes

 

 

 

 

 

 

BF idag, känns helt ofattbart, nu kan hon verkligen komma när som helst. Och jag hoppas verkligen att det är väldigt snart. Moster Sofia är här, och hade så klart hoppats på att få träffa lilla tjejen innan hon åker hem till Göteborg igen. Men de ser lite mörkt ut tyvärr.

 

Haft lite värkar idag, men inget märkvärdigt. Så BF den 13/10 blir det nog inte, då lär hon snabba på! ;)

 

Igår var jag helt Lycklig, vi var ute vid en sjö i det vackra höstvädret, grillade korv, fika och fiskade. Det var underbart härligt, och halva släkten var med. Sen på kvällen blev det grill och myskväll i jobsbo.

 

Idag har jag och syrran varit vid mormor och morfar halva dagen och sett film sedan vi var små och fikat med dom. Också hur trevligt som helst, och nu har jag tänt en massa ljus och ska mysa ned mig i soffan och hoppas på att det sätter fart! Vinterdäcken åkte på idag, ifall det blir BB dags snart. Trevlig Söndag kväll kära läsare! ;)

 

 

Ja skötväskan är förresten packad! Kan bli lååång väntan jag vet. Men hoppet finns fortfarande där att just vi slipper gå över tiden. Trots att jag vet att vi nog får räkna med det. Jag föddes

med kejsarsnitt två veckor över, & Jonas föddes fyra veckor förtidigt.

Så fick jag önska skulle vår bebis komma NU! ;)

Mitt i mellan!

 

 

 

Hej i natten!!

 

Ännu en vaken natt verkar det som, natten som var kunde jag inte sova alls. Det var helt omöjligt, jag somnade äntligen när Jonas gick till jobbet. Och då kom hantverkarna och förde oväsen i källaren, men då var jag så pass slut att det gick att sova ändå. Har fruktansvärt jävla (förlåt) ont nu, det är olidligt, jag orkar verkligen inte med den här smärtan något mer. Hade jag inte haft fog lossningarna hade graviditeten varit hur lätt som helst, förutom lite sömnsvårigheter och halsbränna. Men det är sånt man får stå ut med. Men smärtan av fog lossningarna, nej usch den är enorm. Hur jag än försöker ligga/sitta/stå/gå gör det konstant ont, och det känns som om jag har två knivar mellan benen som skaver emot blygbenen. Inget jag önskar någon!!

 

Att resa sig eller vända sig i sängen, är i princip omöjligt, jag kvider och det gör jätteont. =(

Så snälla, snälla bebis kom ut snart!! Vet inte om det är extra jobbigt eftersom jag är överviktig sedan förut, och benen får sådan belastning eller hur det är. Men det tål att tänkas på till nästa graviditet. Jag har gått upp tio kilo, och är i vecka 39 så det känns helt okej! MEN jag gick upp ca 10-12 kilo när jag träffade Jonas och de två tidigare missfallen bidrog nog till ytterligare vikt. Så jag väger bra mycket just nu!! INTE roligt, så blir det en till graviditet i framtiden måste jag ned i vikt innan. Det går inte annars!! Det gör för ont.

 

Var på sista träffen med föräldragruppen idag, vilket var trevligt! Gick dessutom dit för hantverkarna hade parkerat in mig, och den promenaden är egentligen inte lång, kanske 400-600 meter, och sen gick jag hem igen efteråt. Det är det längsta jag gått på flera månader, tyvärr. Så nu har jag stoppat i mig två Alvedon och har ännu ondare. AJ.. Men i alla fall var det skönt med luft, och jag gick och drömde om när fog lossningen försvunnit och jag kan gå barnvagnspromenader! GUD vad jag längtar, vill så gärna bli rörlig igen, kunna ta ett steg utan smärta. Bli pigg i kroppen och stark.

 

Ja, tur är väl att det här förhoppningsvis går bort, lider verkligen med de människor som genomgår smärta hela livet. Hur orkar dom? Jag förstår varför vissa människor blir bittra på deras sjukdomar och krämpor, för konstant smärta är verkligen vidrigt!!! usch usch.. då känner man sig dum som gnäller över något som är övergående.

 

Nog om det, jag behövde verkligen klaga av mig lite. 11 dagar kvar tills BF, känns i alla fall helt fantastiskt och underbart. Jag har inte tänkt så mycket på förlossningen, och känner ingen rädsla alls inför den. Jag vill bara få det gjort, vill träffa pyret i magen, och se vem som legat där inne. Se hur hon ser ut, vem hon är, och hur hon är. Gud va nyfiken jag är just nu.. Hi hi.. Det känns helt ofattbart att vi ska bli föräldrar och att hon kommer vara en del av oss, att vi blir tre. Vilken LYCKA & GLÄDJE!! Ja jag skriver hon! Vi har kollat, så är väl till 90 procent säker att det är en liten tjej i magen.. Men helt övertygad är jag inte.. ;)

 

Sen längtar jag så mycket tills min underbara Mamma ska få träffa henne, och min syster & pappa så klart. Kan gråta bara jag tänker på det. Min mamma kommer bli världens bästa mormor, hon är helt fantastisk, och finns alltid där, ställer upp till hundratio procent, vill alltid allas bästa och har en hjärta av guld. Jaa när min familj får träffa lilla hjärtat, det kommer kännas väldigt stort. Så vackert och så fint. Sen kommer min syster bli världens bästa moster så klart, hon är helt klockren med barn. Hon kommer bli en storfavorit hon med!!

 

 & den här bilden är från idag, visst jag är GRAVID, men det är ändå mycket fett jag har lagt på mig på kroppen!

 Vilket jag inte är överförtjust i, jag har aldrig varit smal, och kommer nog aldrig bli. Men hur tung och tjock som helst vägrar jag att bli. Jag vill vara frisk, känna mig pigg, ha snygga kläder och vara tränad!

 

En mardröm är en soffpotatis som käkar chips, utan kondition och orkar inte leka med sina barn!

Nej usch då!!

 

Nåväl, nu är klockan snart halv två, jag ligger på soffan, bebis lever rövare i magen, & jag ska försöka ta mej ur soffan för ett toalett besök, sen kanske det blir lite WebTV, och invänta tröttheten.

 

Natti natti..