attlevamedenatstorning

Idag sa min behandlare/terapeut det finaste orden jag någonsin hört.

Han sa: Anna jag tror inte du vet om det själv, men det fullkomligt lyser om dig, jag tror alla här på avdelningen lägger märke till din utstrålning, skulle du bli att må bättre, skulle det inte gå att va i samma rum som dig, för du skulle ta sån plats. Du har en strålande aura runt dig!

Ja det var nog de vackraste orden nån någonsin sagt till mig!
En dag ska jag tro på dem & inse att jag precis som alla människor är värd att va lycklig, och älska mig själv som den jag är, och inte när jag är en super snygg, smal och älskad av alla tjej.

Jag är jag, oavsett om jag är tjock eller smal.
Ja vi alla borde nog ta och lära oss att älska oss själva lite mer och stanna upp i livet och njuta av det som är runtomkring oss, och vara lite mer i nuet!

Min andra terapeut sa idag att jag aldrig varit destruktiv, jag har bara gjort de jag trott varit rätt, för att jag inte vet bättre. Vi lär oss saker, och försöker hantera känslor och ångest på olika sätt.

& de sättet jag gjort det på är inte fel, det är bara mindre rätt och inget fungerande sätt. Destruktiv är man om man häller het olja på sig själv eller hugger sig med kniv.

Ja ni fattar, jag får helt enkelt lära om, och sluta se allt svart eller vitt. Äter jag godis en dag, så gör det faktiskt ingenting! Man ska se sin egen kropp som om det vore ens barn! Man vill inte ge sitt barn godis varje dag! Som min kloka Älskade syster nyligen sa!!

Jag äger inte ens ett par mysbyxor, så nu när jag skaffat karl?! är väl det de första jag behöver införskaffa? Skönt, nu kan jag bli ett chipsmongo på heltid, soffan här kommer jag!
Tror jag slänger sminkväskan och skaffar mig ett par foppatofflor också, är man älskad är detta okej eller?

Jag tror dessutom att jag ska sluta färga håret, ja sluta klippt mig de har jag ju redan.
& sen ska jag slänga min rakhyvel.. nu är de ju inne med toffsar på
diverse ställen..

Sen ska jag ta och införskaffa ett par leopardleggings & börja röka.

Som jag har längtat..

;)

Min Tookiga mamma som jag älskar av hela mitt Hjärta.



Jag & min fantastiska, älskade syster som jag alltid längtar efter!




Min finaste & bästa pappa!



Min Vackra & fantastiska Kusin Jenni.



Min älskade sambo & kusin, och jag.



Min vackraste Carro, som funnits vid min sida i 15 år, Jag älskar dig!



Min fina, älskade Barndomskompis Kattis och jag.



Min fina vackra Maria!



Min vapendragaren & kära kusin Hanna.



Min finast Patrik som funnis vid min sida i 14 års tid, tiden går & hans finaste Bella, som även hon betyder massor för mig!



Finaste Morfar & Mormor!


Ni är många fler som finns i mitt hjärta, jag är oerhört tacksam för alla fantastiska, underbara och vackra människor jag har i mitt liv!

Det känns som om det varit en lång vecka, fylld med både glädje och en massa tårar. I måndags var jag hos Jonas, myste framför en riktig bra film i soffan, UNDERBART...

Tisdagen gick jag upp tidigt och åkte upp till Falun, pratade med min samtals terapeut, och han blev lite less på mig som vanligt, jag tror att det här med ätstörningar, ett beteende jag haft i 15 år, ska va ett kvick fix som försvinner bara jag gör som de säger och jag är frisk om nån månad. Jag tror att jag ska kunna lära mig så mycket som möjligt, gå all in som jag är van att göra och sen ska jag bli frisk, och kunna gå tillbaka till jobbet och jobba all in hela sommaren. Thomas som han heter suckar, och undrar vem som sagt att jag bara ska va sjukskriven maj ut, och sen ska jag gå tillbaka och jobba.

Du säger jag, nej nej nej, säger han..Det är din hjärna som tror det, men Anna...Du måste ta dig tid att bli frisk, du måste en gång för alla satsa på dig själv och ta dig själv på allvar. Det tar tid, du måste hitta ett lugn i dig själv och BARA vara, och BARA satsa på dig själv, du är det viktigaste i ditt liv, inget jobb i världen är värt att skjuta undan sig själv och bara satsa på jobbet. Det tror jag även att din arbetsgivare fattar, han och jag förstår nog mer än vad du förstår just nu. Bara att du skrivit schema och du sätter upp dig själv på två 14 timmars pass de första dagarna, visar att du har ingen som helst verklighetsuppfattning. Du bara kör, precis som du alltid har gjort. Men vad händer då Anna? Joo det tar inte långtid innan du brakar ihop igen, och då känner du dig ännu mer misslyckad och du tar till maten/alkohol/träningen igen för att orka.

Mina tårar rinner ner för kinderna, och jag vet att han har rätt, men jag har så svårt att ta in det, jag känner mig misslyckad och dålig, och jag känner att jag måste jobba. Piren klarar sig inte utan mig, alla kommer att tycka att jag är dålig, och frågasätta om jag verkligen är så sjuk. Herregud, jag som hela tiden intalar mig själv att jag snart är tillbaka, jag ljuger så jag tror mig själv, va fan håller jag på med? Ska det va så svårt att erkänna för sig själv att jag är sjuk?

Jag vet att de klarar sig alldeles utmärkt utan mig, men jag älskar ju människorna som är där, de gör mig glad och jag vill ju vara en del av det. Så det gör ont när någon annan talar om för mig att jag måste öppna ögonen och förstå att det är ett heltidsjobb att bara bli frisk.

Väl inne vid doktorn, var jag lugn igen, och pratade med honom ett bra tag innan mina tårar började rinna hejdlöst. Det var när han sa åt mig att jag tänker sjukskriva dig hela sommaren, för du behöver verkligen det, vad säger du om det? Då brast det igen, och jag grät och grät, Nej det får du inte, hörde jag mig själv säga, kan jag inte få jobba lite? Bara 50 procent? NEJ!! Säger farbror doktorn, du har alldeles för svår problematik, och en lång väg kvar innan du får gå tillbaka. Jag hyperventilerar och gråter förtvivlad. Men jag vill ju jobba!! Ja jag har förstått det säger han, men jag tänker faktiskt inte lyssna på dig, för vi tror att du inte själv vet vad som är bra för dig, så nu bestämmer vi över ditt huvud, om vi säger så här, jag kompromissar och sjukskriver dig Juli ut, är det ok? Jag fortsätter att hyperventilera och gråter, men nickar.

Fy fan va jobbigt det är säger jag, och jag får gå ut och grina färdigt, sen tar den underbara personalen på Abc hand om mig. Säger en massa vettiga ord, och jag slutar tillslut att gråta.

Väl i bilen har jag en fruktansvärd ångest och jag vågade inte ringa min chef, jag ringde mamma igen, och då kom tårarna igen, jag satt i bilen på Ica Maxi parkeringen och bara tok grina. Herregud ska dessa tårar aldrig sluta?

Mitt vanliga jag, hade gått in på ica och köpt tröst godis, för det är ju såååååå synd om mig, då måste jag få äta. MEN där vann jag över tanken och gick i stället in och köpte tacos till mig, Kattis, Micke och Manne.

Jag gick sen in till Kattis på hennes jobb, fick en stor kram, hon sa herregud va du ser slut ut.. & ja det gjorde jag, jag såg ut som sju svåra år, och hon lät mig sitta i deras massagestol tills hon slutade jobbet. Sen gick vi hem och hade en myskväll m. tacos och soffamys. Jag kände mig helt slut och helt avslappnad.

Onsdagen gick sen bättre, jag och Kattis började dagen med en kaffe i soffan och lite småprat, sen gick hon till jobbet och jag till Abc. Hela dagen var jag lugn och trött, somnade tillochmed i soffan mellan två gruppföreläsningar. Försökte äta som de vill att jag ska, men det ger ångest. Jag åt mycket sallad, och sen tog jag ungefär 1 dl lasange. Det är mättnads känslan jag hatar. Den ger mig extrem ångest.

Min behandlare lovade att ringa min chef, eftersom jag hade sån ångest för det samtalet, & de gjorde han. Sen drog jag mig ändå halva dagen innan jag tog mod till mig och ringde. Sen när jag väl pratade med Johan, gick det hur bra som helst, och han var jätte förstående, vilket kändes så jävla bra, det var en enorm lättnad. Älskade jobb!

Sen var jag som sagt på Världens bästa föreläsning med Sara, Alma & deras syster Hanna.. Ångrar mig inte en sekund att jag sa ja till den!!

Det här blev ett utlämnande och väldigt långt inlägg.. ;) Det blev som om jag satt i ett biktbås, eller som om jag skulle skriva i min dagbok.. Men så är det ibland. Det här är jag, det här är mina känslor!

Ja så avslutade jag förra inlägget och det bekräftade Johannes Hansen idag, var Sara på jobbet som frågade om jag skulle med, och det är jag oerhört tacksam för. För oj vilken bra föreläsning, sä jävla cool. Shit anledningen till att mamma och pappa försöker stoppa mig, är deras egna rädslor, de är rädda helt enkelt, och tror att allt kommer bli pannkaka, därför är det ingen idé att jag själv provar. Men nej tji fick dem. Jag kan allt jag vill, det har Johannes sagt. Mina drömmar ska inte bara få va drömmar, de ska bli verkligehet och jag SKA inte bara lulla runt och tänka, när jag blir smal ska jag, när jag blir frisk ska jag...när jag är kär ska jag...när jag är lycklig då kan jag...Jaa ni fattar, det gäller att inse att livet är här och nu, inte sen när du uppnått det där du drömmer om, utan varje dag är viktig, för den kommer aldrig igen!!

Föreställningen började med att vi fick byta platser med varandra, vilket var as coolt för de släppte verkligen isen i salongen, jag satt redan brevid en kille jag inte kände så vi satt kvar, det visade sig att han var sjukt trevlig, och vi hade väldigt många gemensamma drömmar och rädslor, han höll på att buda på ett hus nu, vilket hans föräldrar tyckte var dumt, de tyckte han skulle vänta tills han skaffat någon att köpa hus med. Men han tänkte lite som jag att man kan ju inte sätta sitt liv på Paus bara för att man går och väntar på den rätta... Hade jag övervunnit min rädsla hade jag vågat frågat efter hans nummer så hade vi gått ut och tagit en fika, för vi verkade ha mycket att prata om. Men det gjorde jag tyvärr inte.. ;) Också jävligt coolt, där satt det en full salong med människor som berättade för främlingen brevid vilka drömmar och rädslor man har. & det fick han oss att göra bara så där, det kändes som om varenda liten själ i rummet gick därifrån med energi, glädje, lite fler drömmar och ett stort leende på läpparna. Aaa, det var en hel del grejer att ta in, och jag hoppas att jag kommer ihåg, och tänker på många av de bra sakerna han sa. Nog om det, i morgon berättar jag om mina dagar i Falun. De har varit både jätte bra och skit jobbiga. Nu sängen, Jag är tacksam över min säng!! ;)

Jag är även tacksam för att jag har underbara människor runtomkring mig, att jag får gå på abc & får hjälp och över att jag har två kuratorer som är helt fantastiska.

Jag är tacksam över livet!!! Det är fantastiskt och jag är nyfiken!

Klockan är över tolv och jag säger godmorgon! Jag passade på att ta sov morgon idag, för resten av veckan är fullbokad med en massa möten, imorgon ska jag till doktorn kl. 09, hud klockan 11, och Falun & samtal 13.00, Sen blir jag i Falun två nätter den här veckan, så då ska jag passa på att testa Må bättre i Falun!! På onsdag ska jag träffa doktorn i Falun, och då får jag min dom hur han tycker att jag ska va sjukskriven. Jag har känt efter hur det känns och jag känner mig fortfarande misslyckad och besviken på mig själv, men jag VET att det ändå är ett jätte snällt och bra erbjudande av min arbetsgivare. Herregud hur hade jag reagerat om han sagt tvärs om, att nu jävlar när du kommer tillbaka ska du köra 110 procent det är de jag förväntar mig av dej. Hur hade jag kännt då? Då hade jag ju fått en massa stress och press på mig, och hade jag då inte lyckats med det hade jag kanske brakat ihop igen, och då hade det blivit ett ännu större misslyckande.

Men det är ju jag och mitt svart eller vitt tänk i ett nöt skal.. Tränar jag är jag aldrig riktigt nöjd, jag måste träna hårt och länge, Jobbar jag, ja då jäklar ska det jobbas, jag hatar lata människor, jag ska prestera och vara duktig. Dricker jag, ja då jäklar ska det drickas.. Det stannar sällan på två öl jag vill bara ha mer och mer.

Ja ni fattar vad jag menar, och det är ju där jag är fast även när det gäller mig själv och min personlighet. Jag är aldrig NÖJD, jag duger aldrig som den jag är. Jag ska alltid vara lite snyggare, lite smalare, lite bättre. Den Anna jag är idag hon duger inte. Och har aldrig gjort, jag har alltid kännt ett hat mot mig själv och min kropp, Min kropp den är inte Anna, utan Anna det är min hjärna och min kropp den bara finns där och jag har alltid hatat den. Det är en stor sorg i sig att inse hur mycket man faktisk hatat, och misshandlat den. Herregud min kropp är ju jag!? Och jag har motarbetat den i så många år. Jag har inte varit värd nånting bara för att jag är tjock. Jag har inte varit en människa, jag har bara sett mig själv som en deg klump.

Det är först nu vid 27 års ålder som jag fattar att jag kan fan inte leva som jag gjort, jag måste ta hand om min kropp och älska den precis som den är, trotts övervikt, bristningar och skavanker för det är ju min kropp, jag blir aldrig av med den. Jag måste lära mig att älska den, och ge den kärlek och respekt. Precis som jag accepterar och respekterar alla andra människor runt om kring mig måste jag även lära mig att älska den jag är. För jag är jag, och kommer aldrig bli någon annan.